Nyktofobi

Egentligen är det sjukt mysigt att vara själv i stallet och höra hästarna mumsa på sitt hö...men jag är alldeles för mörkrädd för att njuta av saken. När jag höar är jag redo att fly vilket ögonblick som helst och jag ser och hör saker överallt. Jag är fullkomligt övertygad om att jag ska få se något skräckinjagande varje gång jag vänder mig om. Min mörkerrädsla har blivit mer hanterbar med åren, jag försöker andas lugnt och intala mig själv att det inte finns spöken. Det är just spöken jag är rädd för...och lik. Det gäller att hela tiden påminna mig om hur jobbigt det blir om jag låter rädslan accelerera. Som ni kanske förstår är detta ett något påfrestande tillstånd. När jag var mindre hade jag många fixidéer kopplade till att jag var mörkrädd. Min dörr var alltid tvungen att stå lite på glänt, perfekt på glänt ska jag kanske säga. Inte för mycket öppen och inte nästan stängd - på glänt. Rummet utanför mitt rum skulle vara tänt, så att lite ljus sipprade in till mig. Sedan lyssnade jag på band också, för att kunna somna. Jag lyssnade på "Gena och Drutten" och "Misse och Mojje" varje kväll från och med dagis fram till och med sexan. Kassettbanden följde med till landet. När banden tog slut låg jag livrädd och väntande på klicket från bandspelaren och när det kom blev jag lika rädd varje gång. Då var det tur att jag hade Nussekudden, eller jag har honom fortfarande men nu kan jag somna utan att krama honom. Oftast måste jag krama något när jag somnar. Jag behöver ingen ryggvakt längre, förr vaktade gosetigern Yoyo min rygg. Nu räcker väggen, jag kan inte somna med ryggen mot rummet. Tolvslaget är inte lika läskigt längre i alla fall. Det är då alla spöken vaknar, vilket jag fortfarande reflekterar över ibland. Tyvärr får jag aldrig sällskap av det snälla spöket Tolvan för att vakta mig nuförtiden. Han borde varit med i stallet idag. Jag hade gärna stannat kvar tills jag var tvungen att springa till tåget, men jag vågade inte. Istället väntande jag en kvart på tåget. Nyktofobi.