Dagens Ungdom

Egentligen är jag inte tillräckligt gammal för att beklaga mig över dagens ungdom, men jag kan bara inte låta bli. Jag vet inte om det beror på snedrapporteringar i media, min egna ökade medvetenhet eller en faktiskt ökning...men det verkar för mig som om grova brott kryper ner i åldrarna. Det stjälas, misshandlas och mördas. Det är delvis det såkallade Fittjamordet som fört mina tankar till ämnet, men även hur ungdomarna på mitt kära arbete beter sig och framförallt vad de ser upp till. Fotbollsfirmor är hett. När jag gick i högstadiet var det nog bara jag som visste vad en firma var bland mina kamrater. Man ska vara bra på att slåss, jävligt hård i käften och ha mycket muskler. Så har det förstås alltid varit. Dessa urtypiska, enligt våra normer, manliga egenskaper har alltid eftersträvats. Det är bara det att jag tycker att just den där våldsdelen verkar vinna så enormt mycket mark hos unga idag. Jag hoppas att jag inbillar mig och att det bara är lika illa som det alltid varit. Men jag tror faktiskt inte det. Jag tycker mig fortfarande minnas min högstadietid ganska klart och det var inte lika mycket organiserade slagsmål.
Vad göra åt saken? Varken ordningsbetyg eller övervakningskameror kan ändra ungdomarnas inställning. Inte heller någon patetisk vuxenpredrikan. Precis som alltid måste man ta reda på orsaken innan man kan komma fram till en lösning. Problemet grundar sig knappast i åsikten att det helt enkelt är fritt fram att bete sig som as. För var ligger egenvärdet i det? Nä, jag tror att det är en fråga om attityd och om ideal. Kanske kan det vara så att det har med könsroller att göra. Folk blir som galna så fort man börjar snacka genus, men jag tror att mycket ont kommer ur att leva med strikta normer runt omkring sig. Just nu diskuteras könsnormerna ofta och hett. När det helt plötsligt börjar påstås vara ok att röra sig utanför dessa blir det enormt viktigt att hålla sig inom dem. Eftersom många är så rädda för att ifrågasätta just dessa normer. Fast all problematik ligger inte i detta, så trångsynt får man inte va. Mycket handlar nog om så pass enkla saker som att föräldrar inte har tid med sina barn, att barn inte får vara barn och att vi inte är tillräckligt snälla mot varandra från början. Det låter jävligt hippie, men jag tror att det är så enkelt.
Jag tyckte verkligen att jag var påväg någonstans när jag skrev...men icke, vilket dravelslut.