Dubbelmoraliskt Ideal

Jag avgudar Tyler Durden. Denne excentriske karaktär är förmodligen den coolaste människan jag kan tänka mig. Tyvärr finns han ju inte i verkligheten. Ett vanligt problem för oss biosexuella. Tyler existerar i boken Fight Club och filmatiseringen av denna. Det är en hel del tankar som väcks då jag läser denna bok. Inga nya reflektioner egentligen, delvis beroende på att jag redan sett filmen runt tolv gånger, men helt klart tankeväckande. Jag delar Tylers immatrialisktiska hållning i teorin, men i praktiken är mitt ha-begär alldeles för stort. Jag blir uppriktigt sagt arg på mig själv för att jag finner en sådan tillfredställelse i att äga saker. Det enda instrument jag har för att upprätthålla ordning i mitt liv är att skaffa fina saker. Det finns väldigt många saker som jag vill ha. Just saker också, verkligen saker i sin rätta betydelse. Sådant som inte är värt att nämna vid något särskilt namn. Det är bara del av en grå matriell massa. Egentligen behöver jag en säng, en kudde, ett täcke, kläder, kanske en bok och mat. Inte dator, ipod, fåniga antologiböcker, strumpor med fina motiv, DVD-boxar eller ny mobiltelefon. Vi är inte ens närvarande i våra liv längre. Vi får inte plats bland alla grejor. De gånger jag känner att jag verkligen lever är då något av mina grundläggande fysiska behov inte är tillfredställt. Om jag fryser, är hungrig, trött, kissnödig eller törstig. Det är som en påminnelse om vad livet handlar om. Jag kommer aldrig kunna leva som jag lär och det stör mig. Jag vill inte vilja ha. Det hjälper ju inte ens att ha saker. Det blir inte bättre. Varken Apple, SonyEricson eller Hollywood kommer att upplysa mig. De gör bara allt så himla trångt och kladdigt.