Gråskalan

Får ni någonsin känslan av att ni hela tiden går så att säga på tunn is? Eller kanske balanserar på en tråd. Det är min konstanta vardagskänsla. Det behöver inte nödvändigtvis vara en jobbig känsla. Jag känner mig bara så lurad av mig själv hela tiden. Detta ständiga smygande för att inte väcka den del av mig som är så jävla jobbig. Jag har inte träffat det jaget på ett tag. Ibland pickar det sig genom isen och knackar påminnande på min axel. Däremot har vi inte haft ett liv tillsammans de senaste två åren. Inte så som vi hade under högstadiet och första halvan av gymnasiet. Då var vi tajta. Jag och lilla rädda, svarta, arga, ledsna jag. Nu är jag glad. Tror jag. Porblemet är att jag mest känner mig grå. Förut var livet för det mesta svart och så ibland typ guldglittrigt med fyrverkerier. Nu är det grått, grått, grått, lite rosa kanske och så lite mörkgrått, därefter kanske ljusrött en stund. Det känns som att jag håller det riktiga mig tillbaka, jag idag smyger försiktigt över allt det som egentligen är jag och då måste nujag hålla låg profil. Det som är mest frustrerande är att jag har lite dåligt samvete över att jag kanske inte känner så som jag gör eller borde göra egentligen. Det är inget som förändrats sedan tidigare. Allt det som tryckte ner mig finns kvar. Och ändå, ändå känns det bättre än förut. Mindre i alla fall, ingenting. Inte bra och inte dåligt. Jag vet att jag borde vara glad över att jag inte är något deppigt alternativarbarn längre - men det känns fel. Det var sjukt jobbigt då, men jag saknar det. Det kändes att leva. Nu bara glider jag och är rädd att trampa hål i isen. Rädd att röra mig för häftigt eller skrika för högt. Det är därför jag är så förbannat tråkig och förutsägbar, bara så ni vet...fast å andra sidan var jag nog det när det begav sig också. Skillnaden är att då var det med flit, jag ville inte ha med er att göra.