Mod

För andra dagen på rad har jag bokat tid och tvättat själv i tvättstugan. Det är väldigt modigt gjort av mig. Ni anar inte hur läskig den är. Varje gång jag går ner står det någon och lurar precis utom synhåll i den läskiga lilla trappen. Nu tyckte jag dock att det var dags att ta tag i mig själv. Framförallt för att min stackars mamma tvättar konstant och ändå tar aldrig tvätten slut.
Snart ska jag gå ner och plocka ut dagens tvätt. Sedan ska jag och Odd baka paj till oss och mormor. Mysigt med mormorbesök.
Ikväll blir det Pelle erövraren och kanske M innan dess...och sent på kvällen sänder Canal+ första House-avsnittet. Måste ses.

Mmmm...

Nu har jag köpt 60% choklad från Ghana, med små kakaobitar i. Choklad är ofattbart. Godisknark.

Ups and Downs

Nyss gick min lillebror till affären för att handla pizza. Jag har varit extremt sugen på mörk choklad hela dagen och skickade därför med honom pengar för att köpa lite fin sådan åt mig. När jag lite försiktigt, ont anande, frågar efter den då han kommit tillbaka får jag såklart höra att han glömde. Livet är hårt ibland. Jag är tillräckligt sugen för att gå ner själv strax. Och då är det illa.
Idag är det House! Det räcker för att göra mig lycklig. Förra veckan var det GE-galan istället...blä. Jag och mor lever för House.
Tyvärr blir det inget Weeds för mig idag, får ta reprisen imorrn istället...man måste sova om man ska rida lektion klockan åtta på morgonen. Hjälp, vad tidigt det låter. Jag har haft rejäl sovmorgon de två senaste dagarna. Sova är bäst.

Kill Bill vol. 1

2003
Betyg: YYYYY
Regi: Quentin Tarantino
Uma Thurman, Lucy Liu

Då har man sett Kill Bill då. Den var verkligen ingen besvikelse. Framförallt lyckas filmen vara exakt så cool som den vill vara. Otroligt snyggt filmad, både sett till ljus och klippning, sköna slagsmålscener och en rak avskalad handling. Tarantino lyckas helt enkelt göra en väldigt ren film. Inget onödigt slafs eller konstiga sidospår. Det handlar om hämnd - hela tiden. Om någon mot förmodan inte sett filmen så handlar den om en väldigt arg kvinna som är ute efter hämnd. Hon har definitivt skäl till denna hämndlystnad, då hennes blivande offer fyra år tidigare stövlade in på hennes bröllop och gick loss med maskingevär.
Om man börjar vifta med moraliska problem kring denna tillsynes rättmätiga hämnd, har man inte förstått mycket av denna historia. Det är helt enkelt en skön film, den har ingen djupare mening än att man ibland bara vill döda alla Bill som finns. Och göra det snyggt. Nu måste jag se Kill Bill vol. 2 så att jag kanske får se Bill dö.

Framförhållning

Eftersom alla skolbarn är lediga denna vecka finns det inget att göra på jobbet och jag har således semester. Det är skönt. Idag vaknade jag klockan halv tolv. Jag vet att man inte kan sova igen förlorad sömn, men det skadar ju inte att försöka. Sova är såå skönt.
Två vändor till stallet blev det idag. Hopplektion på kvällen och jag red liten C-ponny! De är bra gulliga djuren. Söta lilla Twiggy beter sig mer som en studsboll än häst. Jag gick ut från manegen med det bredaste leendet på länge.
Nu måste jag ägna ett ögonblick åt att överväga om det är försent att ringa Sabina, vi ska boka in en biokväll, därefter ska jag kolla på Kill Bill. Det gäller att planera utförandet av min läxa noga. Vi hästmänniskor är aldrig lediga, därför är nästan hela veckan fullbokad...dessutom ska man ju hinna med allt det där man aldrig hinner annars.

Beroendeframkallande

Jag fastnade för Timbuktus senaste album redan när titeln blev klar - Oberoendeframkallande. Lysande. Jag har nu lyssnat på den konstant här hemma i två dagar. Den blir bättre för varje gång, precis så är det med riktigt bra skivor. Om två veckor ska det minsann sjungas på Debaser. Då ska jag återigen få bevittna Timbutkufenomenet, när han spelar här i Stockholm snackar alla plötsligt skånska. Kan det bli bättre?

Children of Men

2006
Betyg: YY
Regi: Alfonso Cuarón
Clive Owen, Michael Cain, Julianne Moore

Återigen en film som jag hört mycket gott om innan jag såg den. Kanske påverkar det min känsla, ofta blir jag ganska negativt inställd til sådant andra hyllar. Däremot brukar jag kunna svälja min stolthet om det är riktigt bra. Den här filmen är inte riktigt bra. Det finns en väldigt god intention och den skulle verkligen kunnat bli väldigt bra, men det är något som saknas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag tror att det är att den känns lite som en snabbspolad film, en vanlig känsla hos amerikanska filmer. Cuarón verkar inte tro på sin story tillräckligt mycket för att låta den utspela sig. Han presenterar grunddragen för världens kaotiska tillstånd. Filmen handlar om att alla kvinnor blivit infertila. Dessutom är det krig överallt förutom i Storbrittannien, huruvida detta beror på infertilitetskrisen blev jag aldrig riktigt klar över. En revolutionärorganisation hjälper en mirakulöst gravid kvinna. Det visar sig dock att de inte har goda avsikter och det faller på Theo Faron (Clive Owen) att hjälpa denna kvinna. Kaoset hamnar mer i fokus än själva historien. Stundtals glimmar filmen till, det är stunder då den tillåts bli lite segare och få lite mer substans. När en föredetta barnmorska berättar om hur antalet missfall hade ökat och hur hon plötsligt märkte att inga nya gravida kvinnor kom till sjukhusen, då är det bra. Det hade behövts mer sådana lugna, eftertänksamma scener för att filmen verkligen skulle beröra. Idén är jätte intressant - vad skulle hända om vi inte längre skulle kunna föda barn?
Karaktärerna känns stundtals mer som karikatyrer - en avdankad, snygg, halv-alkoliserad aktivist, en gammal klok gubbe och en gravid, färgad kvinna helt utan egen talan.
Den är dock värd att se, dels på grund av en intressant tanke och dels för att den är snyggt gjord på alla plan - bra soundtrack, snyggt fotad och hyfsade skådespelarinsatser.

AIK-FC Flora, 0-0

En något försenad rapport och inte blir det mycket att jubla över nu heller. 0-0, inte många chanser och ganska tråkigt spel. Flora spelade stundtals riktigt fult och flera spelare led av någon mystisk sjukdom som gett dem sämre balanssinne än Filippo Inzaghi himself. Det är dock kul att se de yngre förmågorna så pass hungriga som de är. Både Robert Åhman-Persson och Pierre Bengtsson startade och båda gjorde ett ok jobb. Pierre var än av de bättre spelarna i matchen och visar gång på gång vilken fin känsla han har i sin vänsterfot. Det ser bra ut. Då syftar jag delvis på spelartillväxten, men också på att vi faktiskt inte förlorat någon träningsmatch.

Finns det hjärterum...

Zelda, Lilla Grå och en väl dold Chili tar en eftermiddagslur.

Nyktofobi

Egentligen är det sjukt mysigt att vara själv i stallet och höra hästarna mumsa på sitt hö...men jag är alldeles för mörkrädd för att njuta av saken. När jag höar är jag redo att fly vilket ögonblick som helst och jag ser och hör saker överallt. Jag är fullkomligt övertygad om att jag ska få se något skräckinjagande varje gång jag vänder mig om. Min mörkerrädsla har blivit mer hanterbar med åren, jag försöker andas lugnt och intala mig själv att det inte finns spöken. Det är just spöken jag är rädd för...och lik. Det gäller att hela tiden påminna mig om hur jobbigt det blir om jag låter rädslan accelerera. Som ni kanske förstår är detta ett något påfrestande tillstånd. När jag var mindre hade jag många fixidéer kopplade till att jag var mörkrädd. Min dörr var alltid tvungen att stå lite på glänt, perfekt på glänt ska jag kanske säga. Inte för mycket öppen och inte nästan stängd - på glänt. Rummet utanför mitt rum skulle vara tänt, så att lite ljus sipprade in till mig. Sedan lyssnade jag på band också, för att kunna somna. Jag lyssnade på "Gena och Drutten" och "Misse och Mojje" varje kväll från och med dagis fram till och med sexan. Kassettbanden följde med till landet. När banden tog slut låg jag livrädd och väntande på klicket från bandspelaren och när det kom blev jag lika rädd varje gång. Då var det tur att jag hade Nussekudden, eller jag har honom fortfarande men nu kan jag somna utan att krama honom. Oftast måste jag krama något när jag somnar. Jag behöver ingen ryggvakt längre, förr vaktade gosetigern Yoyo min rygg. Nu räcker väggen, jag kan inte somna med ryggen mot rummet. Tolvslaget är inte lika läskigt längre i alla fall. Det är då alla spöken vaknar, vilket jag fortfarande reflekterar över ibland. Tyvärr får jag aldrig sällskap av det snälla spöket Tolvan för att vakta mig nuförtiden. Han borde varit med i stallet idag. Jag hade gärna stannat kvar tills jag var tvungen att springa till tåget, men jag vågade inte. Istället väntande jag en kvart på tåget. Nyktofobi.

Mellanlandar

Jag kom just hem från en träningsmatch och ska strax iväg till stallet, igen. Som bekant arbetade jag med bajs hela förmiddagen och har lite arbete kvar senare ikväll. Det mest spännande som inträffade under arbetets gång, eller rättare sagt det enda som innehöll en gnutta spänning, var när jag skulle ta in en stor, svart och vild Kasmir från hagen - da boss' häst. Han gick i regelrätt passage den sista biten, jag lovar. Det är förmodligen det närmsta jag någonsin kommer komma de högre skolorna. Det roligaste var vår fina diskussion om skolan under fikarasten. Trevligt att ha så pass intelligenta vänner att man kan prata med dem om något vettigt.
Träningsmatchen då. Jag skriver en rapport senare, det måste ju vara ett eget inlägg - så det så. Inga mål och väldigt kallt. Hunger, ensamhet och köld tvingade mig från Skytteholms IP ungefär sju minuter innan matchens slut. Jag drev vidare till Max för en vegetarisk burgare, men eftersom de verkade helt ointresserade av att tillmötesgå mitt behov av en ostfri sådan gick jag vidare till Mc'Donalds...jag skäms.

Massmedial terminologi

Igår fick vi hem två exemplar av en tidning vid namn PS Magasin. Jag undrar om den är gjord på skämt för att driva med dagens mediautbud. På framsidan kan man läsa att tidningen innehåller: Persbrands vurpa; Allt för din Ipod; Vårens mode; Paris Hiltons chihuahua ute; Tänker inte grabbar på sex?; Shoppingstråket avslöjar vem du är; Så har du aldrig sett Kristina Lugn.
Detta står uppe i sidhuvudet av framsidan, den rubrik som täcker framsidan är: Läs den här tidningen och bli lite rikare (och gladare).
WTF? Säg att detta är ett skämt, annars lyckas tidningen hylla konsumtionsämhället så hämningslöst att jag mår illa bara av att se helvetet.

Hel vete

Ska upp och jobba imorgon och har varit så himla trött idag att jag verkligen bestämt mig för att komma i säng i tid. Åh vad bra det gick. Nu är det sex timmar tills jag ska upp och jag behöver i, enlighet med vetenskapen, minst åtta timmars sömn. Om man sover mindre än sex timmar blir ens vardagliga funktionalitet klart nedsatt. Dessutom är jag äckligt mätt bara för att mamma köpt hem Pringles och jag har ett stort saltbegär just nu. Jag känner att jag har gnällt väldigt mycket på olika saker idag...ursäkta om jag är gnällig, men ibland är det skönt att irritera av sig på små saker. Zelda och Lilla Grå har varit dagens ljuspunkter - vilka sötnosar. Springer konstant till buren för att se om någon råtta vill bli petad på. Det är inget fel på snöbollen heller, just nu ligger hon och njuter av att få vara i fred i min luva. Imorrn blir det lagom mycket råttid, hela dagen är uppbokad. Först ska jag jobba, sedan är det AIK-FC Flora och därefter ska jag höfodra och rida Cheese. Imorgon ska jag defintivt lägga mig tidigt, eftersom jag ska jobba förmiddag även på söndag. Tänk pengar, pengar...och ledig snart.

Hemläxa

Jag säger alltid att jag ska se en massa filmer när jag är ledig. Nu ska jag verkligen göra det. Nästa vecka är det sportsemester (inte lov, jag får betalt) och då ska följande filmer avklaras:
Babel
Children of men
Hannibal
Dr. Strangelove
M
Kill Bill
Saw III

Dessutom borde jag försöka läsa lite i Eye of the Storm...

Åka pendeltåg!

Idag var det då äntligen dags att hämta de unga råttorna ute i Ösmo! Det är helt klart en bit att åka, men det gick fint med både t-bana och pendeltåg. Jag blev lite orolig över pendeltågandet då det snöade kraftigt under dagen. Då jag diskuterade detta med min kollega kom vi fram till följande: pendeltåg får som regel alltid problem då det är väder ute, ibland är det snö på spåren, det kan också vara löv i vägen eller nedfallna träd, om det är varmt går det inte att vistas i ett pendeltåg och är det mot förmodan inget väder ute då brukar personalen passa på att strejka. Trots dagens aktiva väder gick pendeltågen precis när de skulle och dit de skulle utan krusiduller. Jag kom fram i så pass god tid att jag fick invänta själva råttsäljarinnan. När hon sedermera kom hem var det tillsammans med hennes dotter. Vi blev genast bra kompisar då jag upptäckt att hon hade strumpor med hästar på. Detta i samband med att hon befallit mig att ta av hennes skor...när det blev dags att gå hjälpte hon mig att sätta på skorna i gengäld. Dessförinnan skrev jag på kontrakt gällande råttorna och mosade ner dem i min, mer än väl, isolerade transportbur.

På pendeltåget hem såg jag flera fotbollsträningar på snöiga grusplaner och fick ett litet sting i hjärtat av saknad. Jag vill också passa triangeln i -10 grader...häromdagen fick jag ett liknande anfall då jag och en elev diskuterade äckelhetsfaktorn hos målvaktshandskar i och med allt spottande och svettande. Det är de små sakerna man minns. Innan jag blev alltför sentimental övergick jag till att se efter att djuren kunde andas genom min megaisolering. Ringde också hem till mamma när jag kom till centralen och bad henne beställa en pizza som jag kunde plocka upp.

När jag nådde hemmet åt jag pizza och drack loka medan råttorna tinade i transportburen. Därefter fick de sitta i mitt knä i en timme. Nog för att de är söta, men ibland är det tur att telefoner finns. När vi bekantat oss någorlunda stundade kvällens höjdpunkt - mötet med Chili. Det skedde på lilla toaletten. Alla nosade alla i rumpan (undantaget mig) och började busa omgående. Nu har de rusat omkring i buren i över 40 minuter tror jag. Bilder kommer imorrn...de är bedårande. Zelda är en liten känguru. Hon studsar fram på bakbenen och har stora runda öron. Lilla Ru och Lilla Grå. Matte ska nu avrunda kvällen med tv-tittande och sömn.

Fotbollsfest...

Denna vecka har varit en Champions League-vecka. Det har inte spelats några CL matcher på månader så jag såg verkligen fram emot gårdagskvällen då åttondelsfinalerna började spelas. Dessutom spelade två av mina favoritlag ute i Europa olika kvällar och roliga matcher. Celtic-Milan på tisdagskvällen och Roma-Lyon denna kväll. Jag borde kanske nämna att de som ligger mig närmast hjärtat är Celtic respektive Roma. Vilka fantastiska matcher jag valde...båda slutade 0-0. Jag har erkänt svårt att hålla mig vaken vid TV-fotboll på vardagskvällarna och denna mållöshet underlättade inte direkt. I Romas match delades det ut elva gula kort, varav sju till romanistas - det var ju i alla fall lite uppseendeväckande. Min goda hemgjorda semla var i alla fall god och hjälpte till att hålla mig vaken, vilket kaffet totalt misslyckades med då det hade förlorat all kaffesmak och enbart var beskt.
Imorgon kommer råttorna!!! Stackarna kommer frysa ihjäl på vägen. Idag har jag städat frenetiskt en sista gång och möblerat om lite i buren för deras skull. Det senare till Chilis stora förtret. Nu måste jag övertyga henne om att det är sovdags och klättra upp i min säng. Det blir en låång dag imorrn.

Hur gör alla?

Ibland förundras jag över hur duktiga alla människor är. Nästan alla klarar av att ordna sitt liv på ett väldigt bra sätt. De gör karriär och bildar familj precis så där som man ska göra. Bara sådär. Vissa går det kanske inte lika bra för, men de faller ofta på ganska rejäla snubbeltrådar. Jag känner inte till någon människa som misslyckats helt med sitt liv på eget bevåg. Alla gör så gott de kan och för det mesta så fungerar det alldeles utmärkt. Fast de aldrig lär ut i skolan hur det ska gå till. Utbilda sig, skaffa jobb, köpa boende, betala räkningar, deklarera, handla mat, spara pensionspengar och allt annat (typ köpa golden retriever), allt det klarar folk av per automatik. Jag känner mig helt manuell, jag måste verkligen grundinställa allt själv från början för att ens förstå hur jag ska kunna ordna min framtid. Jag antar att det borde gå fint, men tänk om jag saknar den där genen som alla andra verkar ha...automatväxeln för svenssonläget.

Houston we´ve got a problem...

Så jävla tråkig titel. Nästan så att den blev rolig. Allvarligt talat så har jag ett problem, ett med mina ögon sett stort problem. I fredags gjorde jag och en vän en liten bytesaffär, jag jobbar istället för henne på söndag förmiddag och hon jobbar istället för mig på lördageftermiddag. Not a care in da world. Men nu...nu har det visat sig att hon inte kan och jag måste hitta en annan ersättare. Dels för att jag inte pallar heldag+kvällsfodring och sedan förmiddag dagen efter, dels (den största delen) så måste jag bevittna AIK: s träningsmatch på lördag eftermiddag. Jag missade den förra och jag har ju faktiskt till och med köpt försäsongskort. Jag dör av längtan efter den allsvenskan, samtidigt som jag självklart har en del av mig som är livrädd för säsongens som komma skall. Det gäller att upprätthålla förra årets återvunna heder. För att avsluta ett inlägg som inleds med en klyscha med en klyscha: Andra året är alltid svårast.

Gråskalan

Får ni någonsin känslan av att ni hela tiden går så att säga på tunn is? Eller kanske balanserar på en tråd. Det är min konstanta vardagskänsla. Det behöver inte nödvändigtvis vara en jobbig känsla. Jag känner mig bara så lurad av mig själv hela tiden. Detta ständiga smygande för att inte väcka den del av mig som är så jävla jobbig. Jag har inte träffat det jaget på ett tag. Ibland pickar det sig genom isen och knackar påminnande på min axel. Däremot har vi inte haft ett liv tillsammans de senaste två åren. Inte så som vi hade under högstadiet och första halvan av gymnasiet. Då var vi tajta. Jag och lilla rädda, svarta, arga, ledsna jag. Nu är jag glad. Tror jag. Porblemet är att jag mest känner mig grå. Förut var livet för det mesta svart och så ibland typ guldglittrigt med fyrverkerier. Nu är det grått, grått, grått, lite rosa kanske och så lite mörkgrått, därefter kanske ljusrött en stund. Det känns som att jag håller det riktiga mig tillbaka, jag idag smyger försiktigt över allt det som egentligen är jag och då måste nujag hålla låg profil. Det som är mest frustrerande är att jag har lite dåligt samvete över att jag kanske inte känner så som jag gör eller borde göra egentligen. Det är inget som förändrats sedan tidigare. Allt det som tryckte ner mig finns kvar. Och ändå, ändå känns det bättre än förut. Mindre i alla fall, ingenting. Inte bra och inte dåligt. Jag vet att jag borde vara glad över att jag inte är något deppigt alternativarbarn längre - men det känns fel. Det var sjukt jobbigt då, men jag saknar det. Det kändes att leva. Nu bara glider jag och är rädd att trampa hål i isen. Rädd att röra mig för häftigt eller skrika för högt. Det är därför jag är så förbannat tråkig och förutsägbar, bara så ni vet...fast å andra sidan var jag nog det när det begav sig också. Skillnaden är att då var det med flit, jag ville inte ha med er att göra.

Kunde inte säga det lika bra själv

Vikarierade som svensklärare idag och passade på att läsa lite under denna lektion. Jag hittade "Ett ufo gör entré" av Jonas Gardell på katedern. Eftersom den är så bra gjorde det ju inget att jag redan läst den. Tänkte citera ett kort stycke. Ett stycke som säger det mesta faktiskt.

"Barndomen förstörs av en skola där man inte med nödvändighet lär sig läsa och skriva men där man helt säkert lär sig sin plats i rangordningen, där man lär sig bli slagen och man lär sig slå.
Kanske också barndomen får sig en törn när man inser att man inte alls är älskad som man är, utan att man måste vinna omvärldens kärlek - att det är en tävling, och den som inte fattar det är en idiot. Den insikten kan sabba vilket kalas som helst."
Ur "Ett ufo gör entré" av Jonas Gardell

Anonymitet kontra Bekräftelse

Jag antar att de flesta som läser denna blogg är personer som känner mig. Av den anledningen förekommer ett visst mått av självcensur. Det finns en del saker som jag kanske skulle vilja skriva om, men inte för någon jag känner och som jag sedan måste möta ansikte mot ansikte. Därför fick jag den briljanta idén att starta en anomym blogg, utformad så att ingen skulle kunna fatta att det är just jag som skriver. Frågan är ju om någon skulle läsa då. Jag menar om alla som läser nu är mina bekanta...trots allt skriver jag ju inte på en offentlig plats för att ingen ska läsa. Om jag ska göra verklighet av en anonym blogg så måste jag ta till en del propagandaknep för att marknadsföra den. Tills vidare hamnar det privata i min lilla fysiska anteckningsbok.

Fint besök

Jag hade helt missat att fryshuset idag skulle komma till Mörbyskolan med sitt projekt supporteralliansen. Vidare hade jag ingen aning om att skolan skulle få fint AIK-besök. Döm om min förvåning då jag kommer ut ur SO-korridoren för att samla ihop lite elever och får syn på Gabriel Özkan och Robert Åhman-Persson. Mycket intelligent utbrast jag: Vad gör ni här?
En intressant hälsningsfras, framförallt då de självfallet inte har en aning om vem jag är. Jag förklarade snabbt min relation till AIK och fick en trevlig pratstund med våra unga talanger. Gabbe påstod hans skada inte var någon större grej och så diskuterade vi lite träningsmatcher. Trevligt. Möjligt att klassen jag vikarierade hos inte tyckte likadant. De fick sluta lite senare till följd av min lilla samtalspaus.
Jag var kvar en stund på jobbet och laddade inför morgondagen. Då går talangjakten av stapeln och jag är head of security. Efter min strålande insats som dörrvakt under Öppet hus har jag fått detta hedrande uppdrag. Jag har under förra veckan samlat ihop ett litet vaktcrew. Tyvärr dök bara en av dem upp idag när vi skulle snacka ihop oss. Lita aldrig på en högstadielev. Imorgon ska vi i alla fall vara stenhårda, svartklädda och skräckinjagande.

El Laberinto del Fauno

Betyg: YYYY
2006
Regi: Guillermo del Toro
Ariadna Gil, Ivana Baquero, Sergi López, Maribel Verdú

Den här filmen är en härlig blandning av fantasi och verklighet. Historien utspelar sig i Francos Spanien och vi får delvis följa kampen mellan vänstersidans contras och Francos soldater. Huvudpersonen Ofelia är en liten flicka i tioårsåldern. Hennes mamma bär sin och general Vidals lilla son i magen. Det märks redan i filmens inledning av Ofelia tycker illa om detta nya äktenskap. De flyttar till generalens utpost i norra spanien. Resan visar sig varit för påfrestande för Carmen, Ofelias mamma, och hon blir mycket sjuk. Mitt i allt detta elände söker sig Ofelia till den lilla älvan hon mötte på vägen och leds in i den uråldriga labyrinten som hon varnats för. Där träffar hon en gammal faun som ger henne tre uppdrag att utföra. Han påstår att hon är en prinsessa från en annan värld. Dessa uppdrag visar sig vara mycket farliga och del Toro lyckas verkligen skapa spänning.
Det är en väldigt välgjord film och intressant film. Man har lyckats skapa ett flertal hemska respektive fascinerande karaktärer. Effekterna är bra och filmen är lite klippt och filmad som en skräckfilm - med väldigt spänningskapande kameravinklar.
Att jag gått och tänkt på filmen hela dagen och haft det lågmälda, mystiska soundtracket i huvudet, har bara förstärkt känslan av att ha sett en riktigt bra film.

Alla kissar på mig

Idag har både Melvin och Chili haft stora kissardagen. Kanske något som firas av alla gnagare idag, vad vet jag. Melvin, Linns kanin, kissade en gång vardera på mig och Linn tidigare idag och nu på kvällskvisten kan Chillan inte sluta kissa på mina händer. Djur är märkliga ibland.
Jag har precis avslutat en tradtionell söndagskväll hos familjen Kvamme. Vi har ätit glass och kollat på film så som seden påbjuder. Tyvärr ville inte filmen ses på TV'n i vardagsrummet, därav blev det filmvisning på Odds datorskärm. Detta medförde lite bortfall av tittare och filmkvällen reducerades till att firas av mig och lillebror. Det gjorde inget, filmen var bra ändå och hans soffa är ändå för liten för allihopa. Liten recension av filmen i fråga, Pan's Labyrint, kommer imorgon. Imorgon är det fyra dagar kvar innan Lilla Grå och Zelda ankommer och fem dagar kvar till en härlig semestervecka. Då ska jag kolla på film hela tiden...

Pulp Fiction

Betyg: YY+
1994
Regi: Quentin Tarantino
John Travolta, Samuel L Jackson, Tim Roth, Bruce Willis, Uma Thurman

Snabb okronologisk film med en parallellhandling som blir lite trasslig då man är sömnig. Det är precis den sortens film som jag gillar som bäst. Det ska vara lite kaos. Och gärna lite knark och våld med. Därför borde jag falla för den här filmen, men det är något som saknas. Eller så är det för många som hyllat den innan jag till slut tog mig samman och såg den. Helt klart en bra film, men den lämnade liksom inget avtryck. Den är snabb, cool och ganska smart. Kanske skulle jag uppskattat den mer i helt vaket tillstånd, men jag är tveksam. En av de största anledningarna till att jag är lite smått negativ är filmens ljussättning. Väldigt tråkig. Fotot blir liksom platt och livlöst. Detta har förmodligen med filmens budget att göra, då jag vet att Tarantinos senare filmer verkligen inte falerar på den punkten.
Tillräckligt bra för att jag ska se om den någon dag, men inte någon ny favvofilm direkt.

Pigg som en mört

Gårdagen var en riktigt späckad dag, men också en rolig sådan. Clinicen var väldigt rolig, även om övningen var ganska svår. Även och även, kanske just därför. Lite utmaningar har ingen dött av. Det kändes bra att få min analys av mig och Mabbe bekräftad från annat håll också. Vi får jobba på det här med bjudning. Efter träningspasset lyckades jag snylta till mig lite middag. Mina vänner ville ju verkligen inte att jag skulle åka hem. Fullt förståeligt då jag är en mycket rolig och intressant person. Jag visade därmed lite barmhärtighet och höll dem sällskap under middagen. Därefter beslutade vi att skiljas och sedan återförenas för en utekväll. Tyvärr fick vi ändra planerna lite och det slutade så som det ofta gör, med en filmkväll. Dessa filmkvällar...
Jag såg några elever från jobbet på väg till Linn, jag tror inte de såg mig. Lika bra det. Jag var på ett strålande humör och var tvungen att springa till bussen. Humöret sjönk till skrämmande nivå då jag missade att gå av bussen och fick en lite längre promenad hem till Lim. Sedan for det upp igen, så jag sprang sista biten. Innan dess var jag deprimerad en stund över att jag hade humörsvängningar.
Väl på plats i min väns soffa ägnade vi oss åt lite sedvanligt nattprat och att titta på Pulp Fiction. Nu är det alltså avklarat. Jag har sett en Tarantino film. Duktig Ylva...jag sov lite, lite, lite och jag är lite orolig över hur detta kommer påverka kommande recension. Sov sedan på soffan och väcktes av Sara som förklarade att helgjobbarna behövde förstärkning. Snäll som jag är gick jag med på att mocka utestallet åt dem. Det var skitigt.

Myskvällen

Det blev inte Pulp Fiction igår. Det blev the Beach istället, eftersom den visades på TV. Det blev heller inte ligga i soffan med Chili under filten. Jag har ju haft stallkläder i råttsoffan så hon får inte vara där. Jag fick helt enkelt sitta på golvet. Det verkade nästan som om Chili lärt sig läsa och kollat in min blogg. Nu fullt determinerad att bevisa att hon inte är någon slapp fegis. Hon sprang omkring överallt i det annars så skrämmande vardagsrummet, under hela filmen. När matte försökte stoppa in henne i buren i en av de fantastiska reklampauserna förklarade hon att hon minsann inte ville sitta där. Nu står det alltså 1-0 till Chili i utforskande.
Jag har precis gjort iordning anmälningslistor för dem som vill vara funktionärer på div 3 hoppningen den 18:e mars. Snart ska de få åka till stallet med mig. Jag ska ta in Corona, rida Corona, bevista DRK: s årsmöte, rida Maberto på Markne-clinicen (lite nervöst kan jag erkänna) och hänga, inte äta dock, på årsmiddagen. Det påminner mig om gårdagen då Anna på expeditionen frågade om jag skulle jobba i stallet i helgen. Nej svarade jag. Vad skönt tyckte hon då, varpå jag förklarade att det bara betydde att jag inte skulle göra några stallsysslor som jag får betalt för. Skämtåsido i helgen är det mestadels väldigt roliga stallsaker, men nog är det mycket.

the Beach

Betyg: Y
2000
Regi: Danny Boyle
Leonardo DiCaprio, Tilda Swinton, Robert Carlyle

Vad händer om en grupp människor försöker skapa ett nytt, utopiskt samhälle på en öde ö? Danny Boyle valde ett välanvänt koncept á la Flugornas herre och Robinson Crusoe. Tyvärr blir det inte riktigt lika bra. Eller inte alls lika bra. Det blir mestadels löjligt. Filmens enda behållning är Robert Carlyle som den galne Duffy. Det hjälpte föga då hans karaktär dör cirka 10 minuter in i filmen. Mycket möjligt att inte heller han var särskilt bra och att jag endast lät mig förföras av den skotska accenten. DiCaprios Richard funkar bra som berättare, men manuset känns ganska platt och förutsägbart. Dåliga effekter gör inte direkt saken bättre även om de förmodligen såg bättre ut då.
Jag vet att det är en gammal film, men jag har tänkt se den länge så nu var det dags. Jag hade inte direkt missat något.

Chillan och jag

Det sägs ibland att djurägare och deras djur ofta är ganska lika. Jag och Chili är verkligen jätte lika. Vi är extrema mammagrisar, vi tycker bäst om att vara hemma, vi älskar godis, vi kan busa med dem vi känner och är väldigt snälla, men vi kan pipa ifrån. Dessutom är vi råttor båda två. Kom att tänka på detta då jag satt här i min sängsoffa och funderade över hur töntig och tråkig Chili kan vara.Hon har hela mitt rum att springa i, men ser som nöjdast ut när hon får klättra in i sitt trånga lilla rör. Då insåg jag plötsligt att jag inte är rätt person att klandra henne. Hur ofta har inte jag valt att stanna i min bur och ta det lugnt för mig själv? Allt som oftast om man säger så.
Det är mysigt Chillan jag vet, men vi måste verkligen bli lite modigare och öppnare för nya saker. Fast nu när jag ser henne sova snöboll inne röret känns det som att det blir fosterställning i soffan, Pulp Fiction och popcorn ikväll. Egen hemmamyskväll med Chili under filten. Sådana är vi. Locka gärna ut oss på äventyr (godis funkar).

Bara en sak till

Väldigt många inlägg nu, men det beror på mitt lilla recenseringsprojekt. Jag tänkte försöka recensera filmer jag ser här och då vore det ju väldigt trevligt om andra som sett samma film lämnade någon liten kommentar. Ni kan idiot- eller gudaförklara mig. Det är fritt fram.

the Departed

Betyg: YYY
2006
Regi: Martin Scorsese
Leonardo DiCaprio, Mark Wahlberg, Martin Sheen, Matt Damon, Jack Nicholson

Irländsk organiserad brottslighet i södra Boston står i fokus för ovanlighetens skull. Även om sjävla brottsligheten inte är vad filmen handlar om. Själva konflikten ligger i att delstatspolisen har en infiltratör hos maffiabossen Costello och Costello har en infiltratör hos delstatspolisen. Dessa två vill självklart röja den andres identitet för sin uppdragsgivare. Det är mycket hårt snack, många fuck och alla poliser har temprament som en pitbull på anabola. Antingen låter man sig ryckas med av detta och får ut lite underhållning av filmen eller så kan man välja att störa sig på jargongen hela filmen. Jag valde alternativ ett. Självklart lyckas båda infiltratörerna, DiCaprio som den gode Billy Cortigan och Damon som Costellos infiltratör Colin Sullivan, fastna för samma tjej. Som tur är lämnas denna del åt oss tittare och det blir inget svartsjukedrama de två tjallarna emellan.
Snyggt filmad och klippt film, ganska stilren och med mörka brunaktiga toner i fotot. Jag gillar filmer där hela filmen har ungefär samma färg. Fight Club är grön och Maskinisten är blå om ni förstår vad jag menar. Inget totalrealistiskt dogmaljus direkt. Riktigt skönt soundtrack i filmen - amerikansk/irländsk punk.
Det är en stundtals väldigt spännande historia. En hotfoll Jack Nicholson i rollen som Costello kan inte slå helt fel. Han är ett så kallat särkert kort. Tyvärr spårar filmen ur lite på slutet då ytterligare en infiltratör ger sig till känna och Scorsese något fantasilöst väljer att låta alla inblandade bli skjutna i huvudet. Kontentan blir en klart sevärd film som dock lämner en med känslan av att manuset kanske inte var klart när de började. Visste de helt säkert var de var på väg?

Perception

Ni vet att det ibland kan kännas som att man plötsligt stöter på något hela tiden i vardagen. Det kan vara ett ord man precis lärt sig eller någon konstnär man börjat intressera sig för. Plötsligt ser vi detta något överallt. Det har att göra med vår perception - vår förmåga att uppfatta saker. Sådant vi inte känner till eller som inte sticker ut ur mängden registreas liksom inte separat. Jag har en poäng, jag lovar. Detta fenomen passar precis in på hur det har varit för pakten post-Ireland. Irland är överallt helt plötsligt. Musik, film eller märkliga nyhetsnotiser - allt handlar om eller har koppling till Irland. Åtminstone känns det så. Föga förvånande handlar då den biofilm vi valt för kvällen om amerikanska irländare i Boston och filmens soundtrack är klart Irlands inspirerat. Det var en helt okej film. Faktiskt riktigt spännande stundtals. Den får ett litet minus för det något förenklade alla-dör-slutet. Leo DiCaprio får plus i kanten, även om han lipade hela tiden. Lite kuriosa är då att Leo faktiskt var den som öppnade mina ögon för min läggning - biosexualiteten om ni inte fattat det än. Jag har dock lämnat honom helt bakom mig på det planet nu. I alla fall förde filmen självklart våra tankar till Flowerhill och Linn hälsar till mig från David. När jag då ber om lite uppdaterad info om David överfaller Linn mig med en brutal viskningsattack. Detta påhopp ledde till en liten skrattattack. Jag lyckades dock hålla läget någorlunda under kontroll.
Funderade en stund på att kanske skriva lite filmrecensioner här i bloggen. Jag gillar ju sånt...egentligen skulle jag vilja ha en sådan där bok avsedd för ändamålet - Mina anteckningar om film. Jag har ju en för böcker. I höst blir det film på heltid då får jag nog skriva tillräckligt.

Jag ska bara...

Att blogga lite blir mitt sista "jag ska bara" innan jag påbörjar projekt ringormsexterminering. Jag måste städa buren riktigt grundligt. Det är i alla fall skönt att behandlingen är klar och att den har fungerat. Om en exakt en vecka kan jag hämta Lilla Grå och Zelda (som nu är tingad!).
Idag är det äntligen dags för pakten att gå på bio. Det tog en och en halv vecka att komma iväg. Linn är den enda oskyldiga i dramat. Ikväll blir det då slutligen av. Vi ska se Scorseses the Departed. Kanske ska jag unna mig lite godis kvällen till ära. Det är ju dessutom AIK's födelsedag idag!
Arbetsdagen har förflutit på ett relativt harmoniskt och trevligt vis. Det enda som upprört mig idag var IFK-supportern jag mötte på hemvägen. Iklädd typiskt casualmode och IFK-skor lyckades han reta upp mig i och med sin blotta existens. Ibland blir jag uppriktigt arg när jag ser IFKare, gårdare eller bajare...denna gång berodde det nog en hel del på den töntiga huliganklädsen också.
Nu måste jag gå och städa. Tråkigt. Reser mig på 10.

En god bok och en dito banan

Jag luktar gummi om mina händer...kom precis hem från "stallgympan" där vi styrketränat med gummiband. Jag har hunnit med ett klassiskt återhämtningsmeal och läst ut min bok. Alltså druckit ett glas vatten, ätit en banan och läst klart Fight Club. Föga förvånande fann jag boken mycket bra. Även om det är svårt att göra en bedömning i backspegeln så måste jag säga att filmatiseringen av boken håller hög klass. Det som skurits bort hade aldrig passat bra in i storyn på vita duken.


Trots att det ger en större läsupplevelse att få föreställa sig alla karaktärer själv måste jag säga att det var trevligt att läsa en bok där man hela tiden kunde se Brad, med en äckligt perfekt mage, framför sig. Som sagt, jag är biosexuell. Det är kanske väldigt idiotiskt och våldsromantiskt, men jag kan inte låta bli att facineras av själva fight club i Fight Club. Faktiskt så vore det inte helt fel att verkligen få slåss på riktigt någongång. Det kan förmodligen kopplas till kontentan i Tylers fråga: "Who are you fighting?" Jag får någon slags mental kramp av att gå omkring och vara arg på och orolig för en massa saker hela tiden. Det är väl därför jag ränner till Råsunda och skriker fula ord åt folk jag inte känner.

Tussilago AKA Zelda

Kom hem precis och kollade in Råtthjälpens hemsida för att se om det dykt upp några söta råttor. Äntligen hade det kommit upp bilder på den kull jag ska ta en liten tjej från! Nu har jag mailat och förhoppningsvis lyckats tinga Tussilago, som förmodligen kommer få heta Zelda. Problemet är bara att jag tycker Tussilago är väldigt gulligt det med...
Jag har egentligen bråttom till stallet så jag får filosofera mer senare. Jag och Corona ska promenera med Amme och Cervantes.

Diagnos Duktig

Idag har jag försökt att vara normativt duktig. Lite igår också faktiskt. Igår gick jag och la mig tidigt för att inte vara trött på jobbet idag. Sedan jobbade jag lika duktigt som alltid och såg verkligen till att äta ordentligt med lunch. Då jag jobbat klart vandrade jag upp till Mörby centrum för att handla nödvändiga ting. Sådant som är tråkigt att handla. Jag köpte en BH, tre par strumpor, Mitt Val Vegeterian-vitaminer och två hipstertrosor med lite olika döskallemotiv på. En grå tröja och öljetter (för att göra råtthängmattor) tillfaller avdelningen "mindre nödvändigt och lite roligare". Därefter promenerade jag hem och fattade en del beslut gällande mina framtida matvanor. Jag ska bli jätte duktig på att äta frukost. Jag uppfyller redan nu nivå duktig. Vilket innebär att jag åtminstone alltid äter frukost. Nu ska jag börja ställa lite krav på frukostens innehåll. Det ska bli ägg varje morgon, nyttigt té och grönsaksmacka. Jag har helt gett upp hoppet om att lära mig gilla nyttig gröt. Fy satan vad äckligt det är. Duktiga dagen fortsätter med att jag ska springa till stallet och sedan ha mysig TV-kväll med mamma. Läggdags klockan 22.00.
Det är visserligen bra att vara duktig...men det känns lite som någon slags IKEA-duktighet. Typ frukost REDIG, sovtid MYSIG och jogging HURTIG. Ylva DUKTIG. Du kan nu införskaffa en egen DUKTIG, modell 87 med 20,0 i betyg, som äter rätt, sover ordentligt och tänker på framtiden. Praktisk, bekväm och ganska billig. Inte någon form av Limited Edition direkt.

Dubbelmoraliskt Ideal

Jag avgudar Tyler Durden. Denne excentriske karaktär är förmodligen den coolaste människan jag kan tänka mig. Tyvärr finns han ju inte i verkligheten. Ett vanligt problem för oss biosexuella. Tyler existerar i boken Fight Club och filmatiseringen av denna. Det är en hel del tankar som väcks då jag läser denna bok. Inga nya reflektioner egentligen, delvis beroende på att jag redan sett filmen runt tolv gånger, men helt klart tankeväckande. Jag delar Tylers immatrialisktiska hållning i teorin, men i praktiken är mitt ha-begär alldeles för stort. Jag blir uppriktigt sagt arg på mig själv för att jag finner en sådan tillfredställelse i att äga saker. Det enda instrument jag har för att upprätthålla ordning i mitt liv är att skaffa fina saker. Det finns väldigt många saker som jag vill ha. Just saker också, verkligen saker i sin rätta betydelse. Sådant som inte är värt att nämna vid något särskilt namn. Det är bara del av en grå matriell massa. Egentligen behöver jag en säng, en kudde, ett täcke, kläder, kanske en bok och mat. Inte dator, ipod, fåniga antologiböcker, strumpor med fina motiv, DVD-boxar eller ny mobiltelefon. Vi är inte ens närvarande i våra liv längre. Vi får inte plats bland alla grejor. De gånger jag känner att jag verkligen lever är då något av mina grundläggande fysiska behov inte är tillfredställt. Om jag fryser, är hungrig, trött, kissnödig eller törstig. Det är som en påminnelse om vad livet handlar om. Jag kommer aldrig kunna leva som jag lär och det stör mig. Jag vill inte vilja ha. Det hjälper ju inte ens att ha saker. Det blir inte bättre. Varken Apple, SonyEricson eller Hollywood kommer att upplysa mig. De gör bara allt så himla trångt och kladdigt.

Nystädat

Det är så mycket trevligare att vistas i mitt rum när det är nystädat. Då är det faktiskt ganska fint. Igår både dammsög och moppade jag, samt fixade lite med själva inredningen. TV'n står nu lite lämpligare och alla sladdar är väl gömda för busiga gnagare. Den plats som frigjordes på det som var TV-bordet förvandlades till en liten Mumma-hörna. Jag måste verkligen ordna mera plats för mina saker. Det får bli IKEA snart. Måste införskaffa någon form av medieförvaring och så kan man säkert hitta något skoj till djuren.

Where´s my mind

Efter en kvällspromenad med världens sötaste Corona kvällspromenerade jag vidare hem till Linn för lite film och Pringles. Vi bestämde oss först för att se Timmarna, men då det visade sig att även Linn sett denna bytte vi film. För att allmänbilda oss lite valde vi nu Kill Bill som ingen av oss sett. Tyvärr ville inte Linns TV se denna. Till sist blev det då the Boondock Saints som åkte in i DVD-spelaren. Snygga (eller i alla fall en snygg) våldsamma irländare är aldrig fel. När så filmen tog slut och Linn somnat bestämde jag mig för att ta mig hem. Ville inte väcka min kära vän, som faktiskt inte är ledig idag, så jag ringde SL för att kolla upp möjligheterna. De var inte särskilt stora. Men eftersom inte heller mitt förtroende för SL är särskilt stort tog jag saken i egna händer och vandrade iväg för att undersöka tågavgångar och närliggande busstationer. Det gav ingen större utdelning. Tur då att jag i natt drabbats av någon form av sinnesrubbning och inte ens blir irriterad. "Jag kan ju lika gärna gå" - väldigt olikt mig att tänka så...det blev alltså mycket vandrande idag och följaktligen en hel del musik i öronen. Gårdagens/dagens låt är helt klart Where's my mind från Fight Club. Jag tror jag tappade det vid hagarna...

Jag tänker i hopptid

Fick precis en liten reminder om varför jag mestadels ägnar mig åt hoppning i tävlingssammanhang. Jag ska under eftermiddagen iväg och rida Corona och ringde därför för att fråga när dagens dressyrtävling beräknades sluta. "Det är rätt mycket kvar, de tar ungefär sju starter i timmen och den här klassen har fyrtio starter, och började klockan två."
Klart vid 20.00 alltså...eller då är den sista klassen slut. En hel del fåniga staket ska väl byggas ut också. I hoppning rider cirka 30 ekipage i timmen. Det är helt enkelt lite roligare och mycket effektivare än dressyr. Stackars, stackars funktionärer. De gillar inte ens dressyr. Hoppmongon är vi allihopa (eller ja, alltså alla vi som brukar hjälpa till...jag har skolkat idag dock).
Nu hinner jag i alla fall städa ordentligt i mitt kära rum. Förhoppningsvis ska jag lyckas eliminera alla ringormsstammar som eventuellt lever där. Innan jag beger mig in till dessa måste jag dock tvätta händerna noga. Hälsade precis på Marie och hennes råttor...som nyss haft skabb.

AIK-GIF Sundsvall, 3-0

När det så blev dags för första träningsmatchen anno 2007 bjöd självklart vädergudarna till ordentligt. Det är inte direkt mysigt att stå still på en läktare i nittio minuter i tio minusgrader eller mer. Inte helt otänkbart att även spelarna påverkades av kylan. AIK bjöd kanske inte på något spel av internationell klass, men det behövdes inte för att köra över Sundsvall totalt. Jag ska inte gnälla för mycket efter en 3-0 vinst i försäsongens första match, men det finns en del att slipa på. Det var ganska tunt med klara målchanser och många felpass. Inget att hetsa upp sig över dock. I april är det sol, plusgrader, riktigt gräs och på allvar. Första målet gjorde Daniel Mendes - en kylig lobb, det andra kom från Nicklas Carlsson som nickade in en hörna slagen av Patrik Karlsson. Det tredje och sista målet tryckte Dulee Johnson in i början av den andra halvleken. Patrik Karlsson såg helt okej ut och spelade hela matchen, Kari Stephenson såg frusen ut och Alexender Gerndt samt Per Verner Vågan Rönning hann inte uträtta så mycket. Talangfulle herr Pierre fick vara inne länge och kom fram mer och mer under hela matchen. Kanske hjälpte mössan till att lyfta honom lite extra efter paus...

Duktig råtta

En mycket irriterad matte tittar uppgivet och utan förhoppningar till mattallriken för att se om medicinpurén gått åt. Uppäten. Och sedan kommer hon ut och slickar tallriken. Därefter klättrar hon upp i sin nya korg jag monterat upp. Chillan är dagens bästa.

Svåra saker

Efter dagens hoppträning pratade chefen om hur man uppfattar nya saker som svåra i takt med att man utvecklas. Och det var ju bra att vi kommit över de flesta nybörjarsvårigheterna..."och det är ju ingen av er som tycker att det här med avståndsbedömning är särskilt svårt längre". Självklart inte, jag är helnöjd med att komma rätt ungefär en gång på 100 språng. Slightly överdrivet kanske, men de gånger vi kommer rätt tackvare mig är lätt räknade. Det är så himla svårt att rida. Tråkigt vore väl annars, men ibland är det motigt när det är svårt.
Råttan vägrar äta medicin, råttan har rivit mig över hela armen, min mage är dum i huvudet, det kliar i min hals, det kliar i mitt vänstra öra och det piper i båda mina öron. Jag längtar verkligen efter att få stå på Skytteholm imorgon klockan två och skrika sönder lungorna...
A l l m ä n n a I d r o t t s k l u b b e n - AIK, vi e' ö v e r a l l t, men de' e' inte ni. För ni är djurgårdsjävlar!

Apati

Jag orkar inte göra någonting. Idag är en sådan dag då jag bara inte vill vara med. Jag vill ligga i mitt rum och lyssna på musik med Chillan som enda sällskap hela kvällen. Och jag är dödshungrig hela tiden...fast inte hungrig, bara helt tom i magen. Känns som om jag måste äta konstant. Om jag inte skulle jobba, gå på möte, stå på marken och rida skulle jag bara lägga mig på golvet och ligga där. Det är väldigt frestande.

Hungrig som en varg

Jag fick lite panik då jag insåg att jag inte hann skriva något igår eftersom det redan är idag. Under gårdagen var jag i alla fall sjukt trött och somnade lite när jag hade mattelektion med några åttor. Jag kom igång framåt eftermiddagen istället och hann både vara i stan med Louise och rida lektion på Corona. Vilket gjorde mig riktigt dressyrsugen. Nu blir det dressyrlektion på måndag.
Jag är konstant hungrig...min mage är lite underlig ibland. Skulle kunna äta en häst! Näää...det är som man säger "bara som man säger".

Läxläsning med Oscar Wilde

Som vanligt på onsdagar så avslutade jag dagen med en grupp som har Läxläsning som elevens val. Efter att någorlunda ha satt dem i arbete slog jag mig ner framför datorn. Lektionen förlöpte sedan relativt lugnt...bortsett från en gömd mobil med en enormt enerverande ljudeffekt, en elev som försökte smita ett antal gånger och en hel del snack. Jag försjönk i att kika på bilder från AIK-träningar i januari och då jag hittade en bild på söte lilla Pierre Bengtsson (aka. Pjär Bängtsån) kunde jag inte låta bli att utbrista: Jag är kär i Pierre. Varpå barnen antog att jag menade en elev i åttan och sålunda blev väldigt chockade. Missförståndet resulterade i mycket skratt från min sida.

Innan datorn ville samarbeta med AIK-bilderna läste jag lite i en citatbok och kanske kan något av det jag hittade förklara bland annat detta meningslösa pladder.
"Livet är alldeles för viktigt för att man ska kunna tala allvarligt om det." Oscar Wilde
Behöver jag tillägga att barnen såg ut som frågetecken när jag citerade honom högt...dagens ungdom.

Vi ser hur solen stiger över Råsunda

Jag längtar. Bara dryga två månader kvar.

Bergochdalbanedag

Dagen började ganska fint då jag vaktade ngåra nior som skrev nationella prov i svenska. Även efter denna lektion fortlöpte den riktigt trevligt. Jag tog mig tid att verkligen göra iordning ordentligt i den fina cafeterian innan jag öppnade. Sedan öppnade jag. Därefter dalade dagen, eller störtade kanske, ganska snabbt. Den först så trevliga och lugna dagen visade ett helt annat ansikte mer malignt och okontrollerat. För att återställa ordningen stängde jag cafeterian, som nu förblir stängd tills barnen tänkt över sina synder. Jag pustade ut med massor av kaffe och Marilyn Manson på en stol i personalrummet.
Efter arbetsdagens slut begav jag mig till min föredetta gymnasieskola. Det var en trevlig utflykt även om vi (jag och Louise) inte lyckades få vårt projekt utskrivet nu heller. Det får vi räkna som en mindre loop. Men vi fick träffa våra gamla lärare som var mycket glada att se oss. Fina lärarna, i alla fall en del av dem. Vi tog sällskap av Johan på hemvägen och följde med honom för att köpa en bit kött på Kista Grossen...vi nöjde oss med hans mammas hemgjorda kolor (räknas knappast som godis). Jag blev sist kvar av oss tre på tunnelbanan och fortsatte min resa till stallet. Där blev det ponnyhoppning. Hoppade på Lemon! Vilket var sjukt kul och det måste defintivt göras igen.
Nu blev det ett för långt inlägg igen, men det var en trasslig bergochdalbana som lyckligtvis slutade på topp med House...även om han krossade min löparplaner.

Spänning och stolthet i vardagen

Jag blev nästan lite förnärmad när jag kom på mig själv med att jag glömt att berätta om Chillans bedrift. Igår hoppade min kära snöboll upp i en av våra soffor helt på eget intiativ. Först blev jag väldigt överraskad och därefter stolt. Sedan greps jag av en stark lust att visa för min mor hur fantastisk min råtta är och hämtade en liten godis för att få henne att upprepa bedriften. Det tog en stunds trugande, men till slut gjorde hon det igen. Duktig tjockis!
Vidare så är det mest upphetsande i mitt liv just nu att jag gjort en fotoframkallningsbeställning och inte fått någon bekräftelse på att min betalning gått fram än. Lite nervöst.
Sedan finns det en del positiv spänning också. Jag ser nämligen spänt fram emot att få se bilderna på Lilla Grås halvsyskon på lördag och bestämma mig för vem som ska få bli Zelda.

Därför

Det är inte sällan man ställer sig frågan hur världen kan vara så sinnessjukt hemsk som den faktiskt ofta är...det brukar leda till en hel hög av varförfrågor. Jag kom precis på vilket därför det är som är svaret. Bert Karlsson. Det var när jag såg honom sitta i en fåtölj i "Hos Jihde" nyss som jag kom till denna insikt. Plufsigare än någonsin och med en uppsyn självgodare än vilken översittaridiot som helst såg jag honom som en symbol för allt som är fel i världen. Det är klart det går åt helvete när det finns sådana som Bert Karlsson. Sorry Bert om du av någon märklig anledning skulle läsa detta. Det kan kanske tolkas som ett personangrepp, men det är tyvärr så här det ligger till.

Ledighet

Nu gäller det att jag är en riktigt flitig anställd ett tag så att jag får vara mycket ledig...måste ta ut semester när familjen ska åka till Sicilien. Sedan ska jag försöka ta ut kompledigt i samband med IFK Sillstryp borta. Så nu sparar jag komptid för fullt...och bloggar på arbetstid.

Som påven sa...

För tre dagar sedan så såg jag fram emot att få se Roma möta Inter borta denna söndag. Nu har Serie A uppehåll på ombestämd tid. Detta på grund av att en polisman dödades och flera skadades i en sammandrabbning med huliganer i fredags. Det är illa, riktigt illa. Fotboll är kärlek och förvisso hat också. Men hur mycket det än smärtar att säga det så är fotboll bara en sport...känslorna är lika starka ändå, men det är inte okej att folk dör i samband med fotbollsbråk. En gammal fotbollslegend fick en gång på frågan: Är fotboll på liv och död?
Han svarade: Nej det är mycket viktigare än så.
Lägg av. Det känns så i ett derbys slutminuter, men man får aldrig tro att det verkligen är så.
Nä, då sa påve Johannes Paulus II det mycket bättre: "Av alla oviktiga saker här i världen, så är fotboll den viktigaste."

Göteborg borta

Jag blev verkligen entusiastisk när jag märkte att om jag bokar tågbiljetter nu kan jag åka fram och tillbaka till Göteborg för 190 kr. Detta när vi, AIK alltså, spelar vår första bortamatch för året. Jag lyckades till och med ragga upp Sabina som sällskap. Då återstod det bara att boka biljetter...tror ni att sillstryparna kan ordna ett lämpligt tåg hem? Självklart inte. Hata, hata, hata Göteborg!
Alternativet är om jag tar ledigt en del av dagen på resdagen och återstående timmar på hemkostdagen. Så klarar jag mig ändå undan med endast en semesterdag uttagen. När det gick upp för mig att matchen spelas vecka 16 väcktes ett svagt hopp om påsklov. Det infaller självfallet vecka 15. Jag får väl kolla med chefen på måndag helt enkelt...men det blev ju plötsligt mycket mer omständigt än att ta ut cirka tre timmar kompledigt.

Älskling

och jag kan inte låta bli att tänka att du ligger där nere ensam...vi saknar dig.

Irritations Irrationalitet

Dagens mysterium och vidare även irritatinsmoment är mina rosa converseskor. Bland det mest irriterande jag vet är att ha blöta fötter. En inte allför åtråvärd egenskap för oss så kallade alternativare som tror att chuck taylor-skor är allvädersplagg.
Idag har jag vandrat omkring i hufvudstaden med mina rosa skor och blev väldigt blöt om min vänstra fot. Vilket gjorde mig enormt irriterad. Vad som var än mer enerverande var just det att jag bara blev blöt om vänstra foten. Ett typ exempel på en irrationell projicering framkallad av allmän irritation. Jag borde ju självklart uppskattat att jag bara blev blöt om ena foten. Istället väljer jag att bli dubbelt så irriterad över detta faktum än på blötheten själv. Då jag kunde konstatera att jag faktiskt har fyra hål i den vänstra skon lugnade jag mig lite. Allting har en förklaring. Tyvärr höll inte denna förklaring i längden. Då jag gick en kort kvällspromenad med Corona i en decimeter djupt slask blev såklart den vänstra skon ännu mera genomblöt. Förståeligt, men borde inte den högra bli åtminstone lite blöt då också? Det är ju en tygsko...jag vet inte vilken sko jag ska vara mest irriterad på. Rationellt sett den vänstra, eftersom den orsakade mest obekvämlighet, men den högra var irriterande ologisk.

Mulad och lycklig

Visst får jag skylla mig själv när jag utmanar den största sjuan på snöbollskrig. Ylva är numera officially mulad. Det var allt lite segt att dra iväg för att jobba lite extra på Öppet Hus, men det visade sig bli riktigt skoj. Dagens ungdom är för härlig. Fick se dem framföra helt klart hyfsad musik och så är de ju sjukt roliga. Kvällen avslutades med en regelrätt mulning och jag gick hem gladare än på länge. Lyssnandes på Sex Pistols' EMI, då i synnerhet raden "ruled by none ever", mindes jag min anarkistiska skit-i-vad-alla-andra-tycker-högstadieattityd och bestämde mig för att jag skiter blanka fan i huruvida det är pedagogiskt lämpligt att jag har snöbollskrig med barnen och blir nedbrottad i snön. Jag hade ändå samlat så många respektpoäng i och med min insats som dörrvakt utanför aulan. Bredbent med armarna i kors lyckades jag mota bort de flesta. Tyvärr hade jag dock ingen hörselsnäcka...

Dagens Ungdom

Egentligen är jag inte tillräckligt gammal för att beklaga mig över dagens ungdom, men jag kan bara inte låta bli. Jag vet inte om det beror på snedrapporteringar i media, min egna ökade medvetenhet eller en faktiskt ökning...men det verkar för mig som om grova brott kryper ner i åldrarna. Det stjälas, misshandlas och mördas. Det är delvis det såkallade Fittjamordet som fört mina tankar till ämnet, men även hur ungdomarna på mitt kära arbete beter sig och framförallt vad de ser upp till. Fotbollsfirmor är hett. När jag gick i högstadiet var det nog bara jag som visste vad en firma var bland mina kamrater. Man ska vara bra på att slåss, jävligt hård i käften och ha mycket muskler. Så har det förstås alltid varit. Dessa urtypiska, enligt våra normer, manliga egenskaper har alltid eftersträvats. Det är bara det att jag tycker att just den där våldsdelen verkar vinna så enormt mycket mark hos unga idag. Jag hoppas att jag inbillar mig och att det bara är lika illa som det alltid varit. Men jag tror faktiskt inte det. Jag tycker mig fortfarande minnas min högstadietid ganska klart och det var inte lika mycket organiserade slagsmål.
Vad göra åt saken? Varken ordningsbetyg eller övervakningskameror kan ändra ungdomarnas inställning. Inte heller någon patetisk vuxenpredrikan. Precis som alltid måste man ta reda på orsaken innan man kan komma fram till en lösning. Problemet grundar sig knappast i åsikten att det helt enkelt är fritt fram att bete sig som as. För var ligger egenvärdet i det? Nä, jag tror att det är en fråga om attityd och om ideal. Kanske kan det vara så att det har med könsroller att göra. Folk blir som galna så fort man börjar snacka genus, men jag tror att mycket ont kommer ur att leva med strikta normer runt omkring sig. Just nu diskuteras könsnormerna ofta och hett. När det helt plötsligt börjar påstås vara ok att röra sig utanför dessa blir det enormt viktigt att hålla sig inom dem. Eftersom många är så rädda för att ifrågasätta just dessa normer. Fast all problematik ligger inte i detta, så trångsynt får man inte va. Mycket handlar nog om så pass enkla saker som att föräldrar inte har tid med sina barn, att barn inte får vara barn och att vi inte är tillräckligt snälla mot varandra från början. Det låter jävligt hippie, men jag tror att det är så enkelt.
Jag tyckte verkligen att jag var påväg någonstans när jag skrev...men icke, vilket dravelslut.