Tid är kärlek, eller åtminstone omsorg

Eftersom alla verkar skriva om blandband nuförtiden så kan väl jag lika gärna haka på. Jag och min bästa vän på högstadiet spelade ofta in blandband till varandra. Det är ett stort projekt. Inte riktigt som att bränna en skiva. När man spelar in ett blandband måste man hela tiden sitta vid bandspelaren, redo att pausa, spola, byta skiva eller vända bandet. Man måste räkna ut hur många och vilka låtar som får plats på vardera sida. Man måste lyssna på igenom alla låtar. Själva inspelandet blir en slags känslomässig process. Det bakas liksom in reflektioner och känslor som inspelaren upplever under själva produktionen. Dessutom tar det ju tid. Över 90 minuter. Om någon spelat in ett blandband åt dig då kan du med säkerhet veta att denne någon bryr sig om dig. Kanske till och med älskar dig. För man lägger inte 90 minuter på vem som helst.