Bara så alla vet...

...så går man aldrig ensam. Alla känner sig så fruktansvärt ensamma och utlämnade hela tiden. Alla är övertygade om att det bara är de själva som känner så. Alla tror att alla andra har fullkomlig kontroll hela tiden. Alla tror att ingen annan har ångest. Faktum är att alla känner sig misslyckade, för tjocka/för smala, korkade, otillräckliga, rädda, äckliga, oälskade och väldigt ensamma. Vissa lite oftare, andra mer sällan.
Det är vad jag tror. Är det inte så kan man väl säga att jag avslöjat mig lite. Om jag har rätt har jag tagit alla på bar gärning och i så fall tycker jag att vi i alla fall kan stryka ensamhetskänslan. Eller så kan vi åtminstone lyssna på Broder Daniel tillsammans.