Sjukt är rätta ordet

Då jag funderar över allt jag kommer lämna då jag, enligt mina planer, åker iväg för att pröva vingarna ute i världen så är det som känns jobbigast att lämna AIK. Det måste tyda på en allvarlig form av sinnesrubbning. Jag tänker igenom familjen, råttorna, hästarna och vännerna. Och sedan får jag en svart klump i magen när AIK dyker upp i tankarna.
Tänk om jag missar massor av derbysegrar? Jag kommer inte få se Mats sista match. Tänk om jag missar ett SM-Guld? Och om det går dåligt då...då kommer jag inte finnas där och vara en av dem som står upp i motvind.
Missförstå mig inte. Jag tycker självklart att allt uppräknat är svårt att lämna. Jag tror att det är det förgängliga, det som kan vara borta när jag kommer hem är vad som skapar dessa oroskänslor. Det är därför det kommer kännas hårdast att lämna fotbollen, hästarna och råttorna...jag räknar med att människorna finns kvar.
Det är nästan ingen mening för er som inte är fotbollskadade att läsa detta, ni kommer bara tro att jag är fullkomligt dum i huvudet. Det går inte att förstå för att det är konstigt. Det fattar jag också.