Svåra saker

Efter dagens hoppträning pratade chefen om hur man uppfattar nya saker som svåra i takt med att man utvecklas. Och det var ju bra att vi kommit över de flesta nybörjarsvårigheterna..."och det är ju ingen av er som tycker att det här med avståndsbedömning är särskilt svårt längre". Självklart inte, jag är helnöjd med att komma rätt ungefär en gång på 100 språng. Slightly överdrivet kanske, men de gånger vi kommer rätt tackvare mig är lätt räknade. Det är så himla svårt att rida. Tråkigt vore väl annars, men ibland är det motigt när det är svårt.
Råttan vägrar äta medicin, råttan har rivit mig över hela armen, min mage är dum i huvudet, det kliar i min hals, det kliar i mitt vänstra öra och det piper i båda mina öron. Jag längtar verkligen efter att få stå på Skytteholm imorgon klockan två och skrika sönder lungorna...
A l l m ä n n a I d r o t t s k l u b b e n - AIK, vi e' ö v e r a l l t, men de' e' inte ni. För ni är djurgårdsjävlar!

Apati

Jag orkar inte göra någonting. Idag är en sådan dag då jag bara inte vill vara med. Jag vill ligga i mitt rum och lyssna på musik med Chillan som enda sällskap hela kvällen. Och jag är dödshungrig hela tiden...fast inte hungrig, bara helt tom i magen. Känns som om jag måste äta konstant. Om jag inte skulle jobba, gå på möte, stå på marken och rida skulle jag bara lägga mig på golvet och ligga där. Det är väldigt frestande.

Hungrig som en varg

Jag fick lite panik då jag insåg att jag inte hann skriva något igår eftersom det redan är idag. Under gårdagen var jag i alla fall sjukt trött och somnade lite när jag hade mattelektion med några åttor. Jag kom igång framåt eftermiddagen istället och hann både vara i stan med Louise och rida lektion på Corona. Vilket gjorde mig riktigt dressyrsugen. Nu blir det dressyrlektion på måndag.
Jag är konstant hungrig...min mage är lite underlig ibland. Skulle kunna äta en häst! Näää...det är som man säger "bara som man säger".

Läxläsning med Oscar Wilde

Som vanligt på onsdagar så avslutade jag dagen med en grupp som har Läxläsning som elevens val. Efter att någorlunda ha satt dem i arbete slog jag mig ner framför datorn. Lektionen förlöpte sedan relativt lugnt...bortsett från en gömd mobil med en enormt enerverande ljudeffekt, en elev som försökte smita ett antal gånger och en hel del snack. Jag försjönk i att kika på bilder från AIK-träningar i januari och då jag hittade en bild på söte lilla Pierre Bengtsson (aka. Pjär Bängtsån) kunde jag inte låta bli att utbrista: Jag är kär i Pierre. Varpå barnen antog att jag menade en elev i åttan och sålunda blev väldigt chockade. Missförståndet resulterade i mycket skratt från min sida.

Innan datorn ville samarbeta med AIK-bilderna läste jag lite i en citatbok och kanske kan något av det jag hittade förklara bland annat detta meningslösa pladder.
"Livet är alldeles för viktigt för att man ska kunna tala allvarligt om det." Oscar Wilde
Behöver jag tillägga att barnen såg ut som frågetecken när jag citerade honom högt...dagens ungdom.

Vi ser hur solen stiger över Råsunda

Jag längtar. Bara dryga två månader kvar.

Bergochdalbanedag

Dagen började ganska fint då jag vaktade ngåra nior som skrev nationella prov i svenska. Även efter denna lektion fortlöpte den riktigt trevligt. Jag tog mig tid att verkligen göra iordning ordentligt i den fina cafeterian innan jag öppnade. Sedan öppnade jag. Därefter dalade dagen, eller störtade kanske, ganska snabbt. Den först så trevliga och lugna dagen visade ett helt annat ansikte mer malignt och okontrollerat. För att återställa ordningen stängde jag cafeterian, som nu förblir stängd tills barnen tänkt över sina synder. Jag pustade ut med massor av kaffe och Marilyn Manson på en stol i personalrummet.
Efter arbetsdagens slut begav jag mig till min föredetta gymnasieskola. Det var en trevlig utflykt även om vi (jag och Louise) inte lyckades få vårt projekt utskrivet nu heller. Det får vi räkna som en mindre loop. Men vi fick träffa våra gamla lärare som var mycket glada att se oss. Fina lärarna, i alla fall en del av dem. Vi tog sällskap av Johan på hemvägen och följde med honom för att köpa en bit kött på Kista Grossen...vi nöjde oss med hans mammas hemgjorda kolor (räknas knappast som godis). Jag blev sist kvar av oss tre på tunnelbanan och fortsatte min resa till stallet. Där blev det ponnyhoppning. Hoppade på Lemon! Vilket var sjukt kul och det måste defintivt göras igen.
Nu blev det ett för långt inlägg igen, men det var en trasslig bergochdalbana som lyckligtvis slutade på topp med House...även om han krossade min löparplaner.

Spänning och stolthet i vardagen

Jag blev nästan lite förnärmad när jag kom på mig själv med att jag glömt att berätta om Chillans bedrift. Igår hoppade min kära snöboll upp i en av våra soffor helt på eget intiativ. Först blev jag väldigt överraskad och därefter stolt. Sedan greps jag av en stark lust att visa för min mor hur fantastisk min råtta är och hämtade en liten godis för att få henne att upprepa bedriften. Det tog en stunds trugande, men till slut gjorde hon det igen. Duktig tjockis!
Vidare så är det mest upphetsande i mitt liv just nu att jag gjort en fotoframkallningsbeställning och inte fått någon bekräftelse på att min betalning gått fram än. Lite nervöst.
Sedan finns det en del positiv spänning också. Jag ser nämligen spänt fram emot att få se bilderna på Lilla Grås halvsyskon på lördag och bestämma mig för vem som ska få bli Zelda.

Därför

Det är inte sällan man ställer sig frågan hur världen kan vara så sinnessjukt hemsk som den faktiskt ofta är...det brukar leda till en hel hög av varförfrågor. Jag kom precis på vilket därför det är som är svaret. Bert Karlsson. Det var när jag såg honom sitta i en fåtölj i "Hos Jihde" nyss som jag kom till denna insikt. Plufsigare än någonsin och med en uppsyn självgodare än vilken översittaridiot som helst såg jag honom som en symbol för allt som är fel i världen. Det är klart det går åt helvete när det finns sådana som Bert Karlsson. Sorry Bert om du av någon märklig anledning skulle läsa detta. Det kan kanske tolkas som ett personangrepp, men det är tyvärr så här det ligger till.

Ledighet

Nu gäller det att jag är en riktigt flitig anställd ett tag så att jag får vara mycket ledig...måste ta ut semester när familjen ska åka till Sicilien. Sedan ska jag försöka ta ut kompledigt i samband med IFK Sillstryp borta. Så nu sparar jag komptid för fullt...och bloggar på arbetstid.

Som påven sa...

För tre dagar sedan så såg jag fram emot att få se Roma möta Inter borta denna söndag. Nu har Serie A uppehåll på ombestämd tid. Detta på grund av att en polisman dödades och flera skadades i en sammandrabbning med huliganer i fredags. Det är illa, riktigt illa. Fotboll är kärlek och förvisso hat också. Men hur mycket det än smärtar att säga det så är fotboll bara en sport...känslorna är lika starka ändå, men det är inte okej att folk dör i samband med fotbollsbråk. En gammal fotbollslegend fick en gång på frågan: Är fotboll på liv och död?
Han svarade: Nej det är mycket viktigare än så.
Lägg av. Det känns så i ett derbys slutminuter, men man får aldrig tro att det verkligen är så.
Nä, då sa påve Johannes Paulus II det mycket bättre: "Av alla oviktiga saker här i världen, så är fotboll den viktigaste."

Göteborg borta

Jag blev verkligen entusiastisk när jag märkte att om jag bokar tågbiljetter nu kan jag åka fram och tillbaka till Göteborg för 190 kr. Detta när vi, AIK alltså, spelar vår första bortamatch för året. Jag lyckades till och med ragga upp Sabina som sällskap. Då återstod det bara att boka biljetter...tror ni att sillstryparna kan ordna ett lämpligt tåg hem? Självklart inte. Hata, hata, hata Göteborg!
Alternativet är om jag tar ledigt en del av dagen på resdagen och återstående timmar på hemkostdagen. Så klarar jag mig ändå undan med endast en semesterdag uttagen. När det gick upp för mig att matchen spelas vecka 16 väcktes ett svagt hopp om påsklov. Det infaller självfallet vecka 15. Jag får väl kolla med chefen på måndag helt enkelt...men det blev ju plötsligt mycket mer omständigt än att ta ut cirka tre timmar kompledigt.

Älskling

och jag kan inte låta bli att tänka att du ligger där nere ensam...vi saknar dig.

Irritations Irrationalitet

Dagens mysterium och vidare även irritatinsmoment är mina rosa converseskor. Bland det mest irriterande jag vet är att ha blöta fötter. En inte allför åtråvärd egenskap för oss så kallade alternativare som tror att chuck taylor-skor är allvädersplagg.
Idag har jag vandrat omkring i hufvudstaden med mina rosa skor och blev väldigt blöt om min vänstra fot. Vilket gjorde mig enormt irriterad. Vad som var än mer enerverande var just det att jag bara blev blöt om vänstra foten. Ett typ exempel på en irrationell projicering framkallad av allmän irritation. Jag borde ju självklart uppskattat att jag bara blev blöt om ena foten. Istället väljer jag att bli dubbelt så irriterad över detta faktum än på blötheten själv. Då jag kunde konstatera att jag faktiskt har fyra hål i den vänstra skon lugnade jag mig lite. Allting har en förklaring. Tyvärr höll inte denna förklaring i längden. Då jag gick en kort kvällspromenad med Corona i en decimeter djupt slask blev såklart den vänstra skon ännu mera genomblöt. Förståeligt, men borde inte den högra bli åtminstone lite blöt då också? Det är ju en tygsko...jag vet inte vilken sko jag ska vara mest irriterad på. Rationellt sett den vänstra, eftersom den orsakade mest obekvämlighet, men den högra var irriterande ologisk.

Mulad och lycklig

Visst får jag skylla mig själv när jag utmanar den största sjuan på snöbollskrig. Ylva är numera officially mulad. Det var allt lite segt att dra iväg för att jobba lite extra på Öppet Hus, men det visade sig bli riktigt skoj. Dagens ungdom är för härlig. Fick se dem framföra helt klart hyfsad musik och så är de ju sjukt roliga. Kvällen avslutades med en regelrätt mulning och jag gick hem gladare än på länge. Lyssnandes på Sex Pistols' EMI, då i synnerhet raden "ruled by none ever", mindes jag min anarkistiska skit-i-vad-alla-andra-tycker-högstadieattityd och bestämde mig för att jag skiter blanka fan i huruvida det är pedagogiskt lämpligt att jag har snöbollskrig med barnen och blir nedbrottad i snön. Jag hade ändå samlat så många respektpoäng i och med min insats som dörrvakt utanför aulan. Bredbent med armarna i kors lyckades jag mota bort de flesta. Tyvärr hade jag dock ingen hörselsnäcka...

Dagens Ungdom

Egentligen är jag inte tillräckligt gammal för att beklaga mig över dagens ungdom, men jag kan bara inte låta bli. Jag vet inte om det beror på snedrapporteringar i media, min egna ökade medvetenhet eller en faktiskt ökning...men det verkar för mig som om grova brott kryper ner i åldrarna. Det stjälas, misshandlas och mördas. Det är delvis det såkallade Fittjamordet som fört mina tankar till ämnet, men även hur ungdomarna på mitt kära arbete beter sig och framförallt vad de ser upp till. Fotbollsfirmor är hett. När jag gick i högstadiet var det nog bara jag som visste vad en firma var bland mina kamrater. Man ska vara bra på att slåss, jävligt hård i käften och ha mycket muskler. Så har det förstås alltid varit. Dessa urtypiska, enligt våra normer, manliga egenskaper har alltid eftersträvats. Det är bara det att jag tycker att just den där våldsdelen verkar vinna så enormt mycket mark hos unga idag. Jag hoppas att jag inbillar mig och att det bara är lika illa som det alltid varit. Men jag tror faktiskt inte det. Jag tycker mig fortfarande minnas min högstadietid ganska klart och det var inte lika mycket organiserade slagsmål.
Vad göra åt saken? Varken ordningsbetyg eller övervakningskameror kan ändra ungdomarnas inställning. Inte heller någon patetisk vuxenpredrikan. Precis som alltid måste man ta reda på orsaken innan man kan komma fram till en lösning. Problemet grundar sig knappast i åsikten att det helt enkelt är fritt fram att bete sig som as. För var ligger egenvärdet i det? Nä, jag tror att det är en fråga om attityd och om ideal. Kanske kan det vara så att det har med könsroller att göra. Folk blir som galna så fort man börjar snacka genus, men jag tror att mycket ont kommer ur att leva med strikta normer runt omkring sig. Just nu diskuteras könsnormerna ofta och hett. När det helt plötsligt börjar påstås vara ok att röra sig utanför dessa blir det enormt viktigt att hålla sig inom dem. Eftersom många är så rädda för att ifrågasätta just dessa normer. Fast all problematik ligger inte i detta, så trångsynt får man inte va. Mycket handlar nog om så pass enkla saker som att föräldrar inte har tid med sina barn, att barn inte får vara barn och att vi inte är tillräckligt snälla mot varandra från början. Det låter jävligt hippie, men jag tror att det är så enkelt.
Jag tyckte verkligen att jag var påväg någonstans när jag skrev...men icke, vilket dravelslut.